Min väg genom mobbingen!

Efter att jag läst Nomis blogg så fick jag inspiration till att skriva om mina egna upplevelser, min väg genom mobbningen.

Dagis

Jag tror inte riktigt jag kan säga att det hade någon början. Mamma har på senare tid berättat om att fröknarna fick ha koll på mig och se till att jag var med de andra barnen och lekte. Jag valde hellre att kolla på när de andra barnen lekte eftersom jag var ett lugnt barn som hellre var för mig själv.

Lågstadiet

På lågstadiet var det hyfsat lugnt tills jag fick mina glasögon. Glömmer aldrig känslan jag fick när de andra barnen kallade mig ord som glasögonorm osv. Jag hade inte själv valt tt ha glasögon och om jag själv fick välja hade jag aldrig tagit det valet. Jag valde att ”glömma” mina glasögon hemma och även på bussen, och hoppades på att ingen skulle hitta dom så jag slapp dom!

Det var inte för än 3:an jag fick en riktig kompis, tyvärr varade det inte länge eftersom hon bytte skola, men jag kommer ihåg henne än idag!

Mellanstadiet

När jag började fyran var jag jätte nervös, jag kommer ihåg att jag hade med min pappa första dagen, efter att han åkte kände jag mig ensam, ensam på en skolgård full med andra barn. Under det året lyckades jag få 2 vänner som tyvärr inte gick i min klass, jag övervägde länge att bytta klass men någonting höll mig kvar.

Min lärare, som jag idag inte kan göra annat än att tacka, hjälpte mig genom att prata med de andra flickorna. Vet inte vad hon sa men på något sätt lyckades hon övertyga de andra. Jag bestämde mig för att göra allt i min makt för att inte göra henne besviken och att göra så att de andra flickorna inte skulle ångra deras val att börja prata med mig.

  Jag gjorde en helomvändning, började klä mig annorlunda och började även sminka mig. Jag gjorde också en personlighets förändring, allt för att passa in. Och det gjorde jag äntligen. Men inombords mådde jag värre än någonsin. Jag fortsätte så tills 6:an då ”gänget” jag var i splitrades i två grupper, vet inte än idag varför vi gjorde så.   Gruppen jag hamnade var 4st men det tog inte lång tid innan vi blev tre. Vi hade kul vi tre men jag kände alltid att jag hamnade utanför på något sätt.

Min tid under högstadiet var den värsta tiden, folk ropade elaka saker efter mig och jag tog riktigt illa upp. Det ledde till att jag aldrig gick själv i skolan för jag var rädd att andra elever skulle skrika efter mig.

  Jag blev bland annat mobbad för att jag red, fick kommentarer som man normalt inte skulle reagera på men jag var helt känslomässigt rubbad jag kunde inte skilja mellan elaka kommentarer och snälla kommentarer, jag trodde alla ville mig illa.

  Jag valde att inte sluta eftersom jag kunde vara mig själv, utan att folk dömer mig eller ser ner på mig. Efter ett tag så valde jag att sluta, det blev helt enkelt för mycket. Jag skyllde på att jag hade tröttnat vilket var det sista jag hade.

  Min dåvarande bästa kompis- hade en kompis som var helt besatt av henne (en kille)- när vi tre var kunde han vräka ut sig kommentarer som fortfarande sårar när jag tänker på det. Kommer så tydligt ihåg när han en gång sa till mig ” alla killar i klassen HATAR dig!” jag visste inte vad jag hade gjort för att förtjäna hat. Den natten intalade jag mig själv att det var mig det var fel på, och kom fram till att jag skulle sluta prata helt i skolan. För om jag inte sa något kunde ingen hata mig, väl?

  Tro mig jag försökte det gjorde jag verkligen! Men det gick inte det var inte jag, jag klarade det inte Jag började därför umgås med folk utanför min klass och träffade världens underbaraste människor som verkligen accepterade mig för den jag var/är. Jag kunde för första gången på länge prata om vad jag ville utan att folk kollade konstigt på mig. Under denna tiden tog jag tag i mitt musik intresse och började skriva låtar om mina upplevelser. Tack vare musiken har jag utvecklats, jag kunde utrycka mina känslor på mitt egna sätt.

Jag grät mig oftast till sömns men gick alltid till skolan med ett leende! De flesta som läser detta kommer bli förvånade, jag skämdes över att jag blev mobbad, och jag skyllde det på mig själv men det var inte mig det var fel på, det var dem!

Nutid!

Nu ett halv år senare sitter jag på MoP med helt underbara människor. Trots det lever jag fortfarande i rädsla om att bli ensam igen och att behöva gå igenom samma helvete igen. Det är bara en person som har bett om ursäkt till mig, de andra har nog inte insett hur detta har påverkat mitt liv.

Bellman

De finns en som jag inte har skrivit någonting om i min berättelse så verkligen förtjänar en plats i den, min häst Bellman. Det känns urlöjligt men jag förväntar mig inte att icke-häst folk inte förstår! Detta var den enda jag pratade med under dessa tider, eftersom jag kände att jag inte ville tynga någon annan med min tyngd, då var min enda lösning min häst. Ni ska veta att han är nog den bästa lyssnaren i denna världen, han lägger sitt huvud på min axel, hans sätt att ge mig en kram!

Min hjälte

Hur påverkade mobbningen mig? Jag har blivit mycket mer hårdhudad, både på gott och ont. Jag har insett vilka mina riktiga vänner är, de som älskar mig trots mina skavanker. Jag är rädd för att komma någon för nära eftersom jag är rädd att den ska skrämmas iväg när den hör mina hemligheter som jag aldrig talat om för någon annan.

För alla er som vill läsa Nomis berättelse tryck här !